Jag har funderat på det här med närvaro ett tag. Är jag närvarande i det jag gör eller är jag någon annanstans, i dåtid eller framtid? 

I nästan 20 år har jag övat mig på att vara närvarande, då jag blev svårt sjuk i en depression. Så sjuk att jag inte fann många anledningar till att leva. Jag dög ju ändå inte till…Mitt liv var fyllt av prestationsångest och mitt huvud fyllt av alla negativa tankar om mig själv.

Det var mycket jobb att ta mig tillbaka. Eller egentligen inte tillbaka, utan till något helt annat som jag inte visste vad det va. Men jag insåg att det var min enda utväg. Jag insåg också att jobbet var mitt. Ingen annan kunde göra det åt mig. Jag ville fylla mitt liv med annat än tankar om att inte duga och rädsla för vad andra tyckte om mig.

För mig var en av sakerna att börja lära mig vara närvarande i det jag gör. Att vara helt och fullt där, oavsett vad jag gör. Är jag i stallet med mina hästar så blir inget bra, om jag samtidigt, försöker prata med en tjej som jag eventuellt ska köpa tjänster av. Då går hästen iväg ut på tomten som hände härom veckan. Jag trillar fortfarande dit ibland. Tänker ”det går ju så snabbt att ringa det där samtalet under tiden”. Säger till min son ”jag ska bara göra detta” under tiden vi gör något annat.

MEN, inget blir bra när jag försöker ha ”många bollar i luften” som det väl står i varenda platsannons och som verkar vara det bästa man kan hålla på med nu för tiden.

Jag är helt övertygad om att det är bättre att göra en sak i taget. Att vara här och nu när jag gör något oavsett om det är att skriva detta mejlet eller spela försvunna diamanten med min son.

Det jag har upptäckt nu när jag är riktigt duktig på att vara närvarande är att tiden går så sakta. Såååååå sakta! 

Jag känner in i vilken ordning sakerna ska göras, när jag ska ta paus och sen sätter jag igång och det blir sånt flyt. Helt underbart! Istället för att känna stress fylls jag av lycka, frid och tacksamhet.

Detta är känslor vi inte kan känna om vi inte är i ögonblicket, just där och då. I början var det konstigt och ovant att tiden gick så sakta. Jag va van vid att känna mig lite stressad, att inte riktigt hinna med det jag ville. Men det är underbart och något jag önskar alla människor. Skulle du också vilja ha det så? Jag tror att de flesta svarar ja på den frågan MEN är du villig att göra jobbet? För i stillheten och närvaron kommer tankarna och känslorna. De som vi försöker trycka undan med annat. Tankarna som säger att vi inte duger, att andra är bättre, rädslan för vad andra ska tycka mm.

Men tar man hand om dem så kommer man ut i ljuset där tiden går sakta och man fylls av positiva känslor. 

Men jobbet är ditt! Bara ditt men egentligen inte så svårt.

Är du närvarande i det du gör? Om inte, vad kan du göra för att bli det? Hur tror du att det skulle förändra ditt liv om du jobbade på att bli mer närvarande?

Efter ett besök på lekland i söndags eftermiddag kan jag inte låta bli att fundera över, hur vår brist på närvaro påverkar våra relationer. 

Hur påverkar det våra barn, att istället för att leka med dem, så sitter föräldrarna och följer någon annan på Instagram? 

Hur många relationer går förlorade för att man inte pratar med varandra utan ägnar sig åt att vara icke närvarande? Antigen med telefonen, renovering eller allmän stress över saker som vi själva har skapat och som egentligen skulle kunna strykas från vår långa lista.

Vilka samtal går förlorade när vi inte tar oss tiden att vara tillsammans, tillsammans på riktigt.

Hur mycket kärlek, skratt, närhet, samtal, bus, tacksamhet, samvaro, vänskap och sex missar vi att uppleva?

Vilka möten är viktigast? De flesta tror jag säger sin familj men varför är vi då inte närvarande där och då?

Vilka möten slipper vi när vi följer andras liv istället för att leva vårt eget fullt ut? 

Vad slipper vi möta där i vårt inre, när vi fyller våra liv med så mycket saker att göra, att vi glömmer bort att det är vi som har kontrollen över våra egna liv?

Slipper vi mötet med oss själva? och vad är det i så fall som skrämmer oss så mycket att vi inte vågar?

Vad förlorar vi genom att inte möta oss själva precis som vi är med alla rädslor och känslor av att inte räcka till?

Vad undviker du genom att inte vara närvarande? Är svaret ”jag undviker ingenting ” så ta en djupare titt i ditt inre.

Jag önskar dig en helg i närvaro och kärlek!

Påminnelse om kurs i Mindful Tapping den 16e november. Välkommen till en fantastisk dag!