Ibland tar livet en tvär vändning och blir aldrig mer desamma. Man läser om det i och ser det på tv men tänker aldrig eller i alla falla sällan att det kommer hände än själv.

Även om jag vet det. då jag höggravid fick ett samtal att min man hade haft en hjärtinfarkt och behövde opereras. Jag har också fått ett samtal från min älskade mamma att man pappa hade dött hastigt och ingen visste vad som hänt.

Jag vet att livet kan förändras och aldrig mer bli desamma och det är väl tur att man inte går och är beredd på det värsta för hur hade man kunnat leva då.

Mitt liv förändrades för alltid fredagen den 24e januari kl 08,16 då jag fick ett sms att min bror fått ett hjärtstopp och var på väg till Karlskrona. Då både min pappa och man varit där för vård och kommit hem fanns det inte i min tanke att han inte skulle göra det, eller orkade jag inte ta in att han kanske inte skulle överleva.

Beskedet

I två veckor svävade vi mellan hopp och förtvivlan. Varenda gång jag öppnade dörren till hans rum såg jag framför mig hur han satt upp i sängen MEN det hände aldrig. Efter flera undersökningar fick vi information om att det inte fanns något hopp.

Jag glömmer aldrig det hemska rummet, där säkert så många familjer fått beskedet att just deras älskade skulle dö. Där satt vi nu, min brors familj, jag och min fina mamma som skulle få begrava sin son. Tre underbart fina unga män som inte skulle få ha sin pappa med sig på sin resa genom livet. Min älskade svägerska ska få begrava sin livspartner sedan nästan 30 år och jag ska få begrava mitt enda syskon.

Jag minns hur läkaren berättade att de skulle koppla ur alla livsuppehållande åtgärder och sen var det bara att vänta. Att vänta på döden.

Hur väntar man på döden?

Läkaren sa att att den skulle komma inom sex dagar. Sex dagar kunde det ta innan döden kom. Då skulle min bror dö. Dö på grund av att hans kropp inte fick näring och vätska för hjärtat slog och han andades själv men han var borta. Borta på grund av syrebristen vid hjärtstoppet.

I väntan på döden

Allt som skulle kopplas ur, kopplades ur och där satt vi nu och väntade, väntade på döden. På att den skulle befria min bror från hans kropp. Två dygn tog det. Två dygn av stirrande på apparaterna som talade om för oss vavd som pågick i hans kropp. Ibland är två dygn fruktansvärt långa och omänskliga.Fruktansvärt långa.

Men till slut kom den och då var även jag tvungen att inse att min älskade bror aldrig skulle sitta upp i sängen när jag kom in i rummet.

På begravningen spelades " Still loving you" med Scorpions. Den spelade min bror på högsta volym när vi var ensamma hemma och den låten är han för mig.

Sorgelådan

Jag har en sorgelåda inom mig. När jag behöver drar jag ut den och sörjer. Gråter, åker till hans grav och lyssnar på hans musik, sparkar på ett träd, skriker i skogen eller springer till jag inte orkar mer.

Vissa dagar är bra dagar och jag njuter av livet och de dåliga dagarna får vara som de är. Jag vet att det kommer bli bättre. Även om det känns orättvist och konstigt att jag ska leva resten av mitt liv utan min bror. Jag kan inte vänja mig vid tanken och det är för smärtsamt att ta in.

Hitta något extra idag som du kan njuta av. Hör av dig till någon du inte pratat med på ett tag, säg till någon att du älskar dem. Gör något extra kärleksfullt mot dig själv och någon annan.

Det är det vi behöver i dessa tider.

Se om du kan älska dig själv och andra lite mer idag och varje dag.

Tack för att du är med på min resa och att jag får vara med på din!