Jag är hemma efter fem dagar i Nordvästra Italien där jag varit på själsresa. Man skulle kunna tro att det är som semester. På vissa sätt har det varit det och på andra sätt har det varit en riktigt jobbig resa.

Det som har varit jobbigt men samtidigt väldigt befriande, har varit den inre resa jag har gjort. Vi har ägnat mycket tid åt meditation och självreflektion. När man sitter i meditation under längre tid, lite längre än man vill, kommer man åt de delar i sig själv, som ligger väl dolt under alla mönster. Det kan vara upplevda krav från sig själv och andra, en förvrängd självbild eller sår från barndomen. Då kan det bli lite jobbigt. Eller rättare sagt väldigt jobbigt.

Jag har varit och rotat i ställen i mitt inre där jag aldrig varit innan. Hittat och grävt i skiten långt där inne i mig. Känslor av att inte räcka till, inte vara tillräcklig på alla möjliga sätt. Förakt mot mig själv och min kropp, som jag inte visste jag hade.

Men när man tar fram trollen i ljuset så spricker dem! De är inte så farliga som man tror och i efterhand undrar jag varför jag lagt energi på att trycka undan det. Detta är inget jag medvetet gjort men nu är jag befriad.

Det känns så fantastiskt skönt! Jag ser fram emot denna fortsatta resa ännu längre in i mitt inre för att se vad som finns där. För långt där inne i mig själv upptäckte jag också väldigt mycket kärlek. Kärlek till mig själv, min kropp, familjen, vänner, mina djur, till hela världen och universum. Du kanske undrar varför jag vill hitta och gräva upp smärtsamma saker jag inte ens visste fanns? Kan jag verkligen få ut något av det? Är jag en självplågare? Nej inte alls.

Ju mer skit jag gräver upp i mitt inre och som försvinner i ljuset desto mer kärlek, njutning och tacksamhet kan jag känna. Då finns det inga rädslor som ligger där och håller mig tillbaka från att leva mitt liv fullt ut.

Vet du något som håller dig tillbaka så att du inte lever ditt liv fullt ut? Vad skulle hända om du gjorde det? Vågar du ta tag i det som medvetet eller omedvetet håller dig tillbaka eller skjuter du upp det i rädsla för att du inte vet vad du ska hitta?

En annan sak som kom till mig under dessa dagar, hände under sista middagen och handlar om njutning. Vi hade blivit serverad den godaste efterrätt jag någonsin ätit. I början slevade jag i mig ganska fort och pratade på med de runt bordet. Vi pratade om hur gott det va och jag sa att jag gärna kunde ta mer. Då slog det mig… Att jag faktiskt inte njöt på riktigt av det jag åt. Jag var inte helt närvarande när jag pratade och skrattade.

Nästa tugga slöt jag ögonen och kände verkligen hur gott det smakade. När jag var helt närvarande kände jag hur smaken förändrades, den krossade mandeln, vaniljen och sötman.

Jag avslutade efterrätten sakta, åt små bitar och var helt närvarande i det underbart goda.

Detta är något som jag ska fortsätta med. Att göra saker saktare, äta saktare och vara mer närvarande i det jag gör. Så att kroppen, själen och tanken är på samma plats. Att verkligen njuta av den där chokladbiten till kaffet. Inte bara låta den slinka ner utan reflektion.

Mina nyfunna vänner skojade med mig och sa att jag kanske skulle lägga till PN på mitt visitkort. PN=ProffsNjutare. 😊

Jag har en bit kvar dit men det låter fantastiskt tycker jag.

Hur ser du på njutning? Är det något du ser som skamfullt? Något man gör när ”att göra listan” är klar eller är det något som är självklart för dig? Hur kan du bli en PN?

Jag önskar dig en njutningsfull helg!

Kurs

Lördagen den 16e november blir det en grundkurs i Mindful Tapping i min lokal i Hovmantorp. Mer information kommer nästa vecka.

Vill även tipsa om en fantastisk låt! Lyssna och känn din egen storhet! https://www.youtube.com/watch?v=b8UstoG_1lg